9-åringar med klätterbehov

Hinderbanan designades och byggdes av de då 9-åriga barnen från Kastanjeskolans fritids. Att kunna klättra, balansera och använda sig av kroppen är viktigt för dem. Vid alla de tillfällen när vi har varit ute och gått, som tex vid riskinventeringspromenaden eller vid intryckspromenaden så passade alla i gruppen på att hoppa, klättra och springa mellan olika saker som triggade deras leklust som stenar, träd, bänkar, lyktstolpar, rabattstenar och elskåp med mera. Närheten till lek och rörelse var tydlig hos alla i gruppen, och om det dök upp något som signalerade lek så såg de det direkt.

Tankar under konceptfasen

Många av dem cyklade till och från skolan, men saknade ändå den där lilla extra grejen på sin cykelväg för att det skulle bli en roligare cykelväg. Att då kunna stanna till vid en hinderbana och springa av sig lite både innan och efter skolan var något som de kom fram till skulle vara en bra idé. 

Dessa barn rörde sig fortfarande mest tillsammans med sina föräldrar. När vi pratade om vad de tyckte var viktigt pendlade de oftast mellan att tänka på andra i samband med sig själva, i främsta hand sina föräldrar som kunde behöva någonstans att sitta när de behövde leka. Så platsen för hinderbanan tyckte de var bra, för här finns det bänkar: “De vuxna kan hänga vid bänkarna och barnen kan leka under tiden, då behöver vi inte sitta still.”

Gestaltningsutveckling

Tillsammans gick vi ut till platsen som de hade sett ut som en bra plats. Vi lade oss ner i gräset och började rita upp alla drömmar och tankar som barnen hade. Saker som kom fram under samtalet var tex: “Balansgången är bra för att öva sin balans.” och “Ziplinen: “det är alla människors största dröm att kunna flyga.” Hinderbanan planerades superhög och superkul, samtidigt som det flitigt diskuterades kring säkerheten internt bland barnen. De olika momenten i hinderbanan skulle vara superhöga, men inte för höga om man skulle råka trilla ner. Svår, men inte för svår, alla ska kunna klara den (i alla fall de i deras egen ålder. Mindre barn, resonerade man behövde deras hjälp). Men, som en i gruppen sa: “Vem älskar inte en bra hinderbana?!”