Meny
Att samskapa en skolgård eller en lekplats är en sak, men när det gäller gator och stadsutveckling blir det mer komplicerat att involvera barn. Det beror på att det är mycket längre processer, som gör att barn sällan får uppleva några resultat av sin delaktighet.
Hur kan vi övervinna denna och andra utmaningar kopplade till barns delaktighet? Och vad har vi egentligen att vinna på att göra barn till våra kollegor?
Stadsplanering påverkar inte bara dagens invånare utan även de framtida generationerna. Att inkludera barn i beslut kring stadsplanering stärker inte bara deras röster utan skapar även mer inkluderande och hållbara städer för alla.
Vi vuxna tror ofta att vi vet vad barn gillar. Att faktiskt fråga dem verkar vara en tidsförlust, men barn har unika perspektiv och behov. Visst går vissa gissningar att göra. I Gatulabba har vi arbetat med barn under en tid och vi vet att, tja, runt 99 procent av de yngre barnen vi träffar gillar regnbågar. Men när vuxna skapar något för dem baserat på den kunskapen tenderar det att bli en regnbågsrutchkana… som ser ut som en regnbåge. Barn, däremot, gillar det oväntade och fantasieggande. De kombinerar regnbågen med solen, och plötsligt har solen regnbågsstrålar. Den idéhöjden verkar vi ha svårt att tillåta oss på egen hand.
På liknande sätt har vi ofta en övertro till vår egen kapacitet att själva avgöra barnens behov, som ju är kopplade till ett myller av omständigheter. En fotbollsplan kan exempelvis ligga 100 meter bort men ändå vara onåbar när man är ett barn utan egen rörelsefrihet. Genom att involvera barn får vi en möjlighet att förstå barnens vardag och på riktigt skapa träffsäkert anpassade barnvänliga stadsutrymmen.
Barn har en inneboende kreativitet och lekfullhet som kan berika utformningen av stadsutrymmen. Genom att inkludera barn i planeringen kan man skapa lekfulla och inspirerande miljöer som gynnar både barn och vuxna. I Växtvärket har vi erfarenhet av att barn alltid höjer våra idéer eftersom de är mycket bättre på att kombinera idéer på unika och innovativa sätt. Men det gör också oss mer självsäkra i våra idéer, eftersom vi kan känna om vi är på rätt väg och vi kan använda dem som bollplank för beslut där vi är osäkra.
Omedvetet designar vi ut barnen genom att inte tänka in dem. Ett exempel är de supercykelstråk som växer fram i våra städer. Vi vuxna planerar bredare cykelbanor för allt snabbare cykling, utan att komma ihåg barnen, som får allt svårare att hänga med och navigera i cykeltrafikens alla subtila och snabba signaler. Istället för att öka barnens självständiga rörelsefrihet riskerar vi att minska den ännu mer.
För att öppna ögonen för barns behov behövs delaktighet. I samtal med barn är det exempelvis en återkommande slutsats att de behöver tydlighet. Tydliga övergångsställen, tydlig skyltning, tydliga trottoarer och separerade cykelfiler gör det lättare för dem att förstå hur de ska navigera i trafiken. Barn har en intuitiv förståelse för vad som gör att en plats känns säker och tillgänglig för dem. Genom att involvera dem kan man adressera säkerhets- och tillgänglighetsfrågor på ett mer heltäckande sätt, vilket gynnar hela samhället.
För att övervinna de enorma samhälls- och klimatutmaningar som ligger framför oss behövs handlingskraftiga framtida vuxna. De färdigheter som rustar barn för en osäker framtid är bland annat anpassningsförmåga, kreativitet, autonomi och initiativ. Att involvera barn i stadsutvecklingsprocesser ger barn möjlighet att lära sig om samhällsutveckling och hur de kan påverka sina egna livsmiljöer och förutsättningar. Känner barnen att de genom processen faktiskt lyssnas på, finns en stor chans att dessa upplevelser blir formativa och präglar individen framgent i livet.
Genom att inkludera barn i beslutsfattandet skapas en känsla av gemenskap och ansvar för stadsutvecklingen. Det främjar samarbete mellan olika åldersgrupper och skapar städer där invånarna känner sig delaktiga och engagerade.
Barninvolvering i stadsutvecklingsprocesser är inte bara önskvärd utan också nödvändig för att skapa hållbara, inkluderande och barnvänliga städer. Genom att lyssna på barnens röster och inkludera deras perspektiv i beslutsfattandet kan vi skapa samhällen som inte bara möter de nuvarande behoven utan också bygger en grund för en mer hållbar och ansvarsfull framtid. Att investera i barnens deltagande är att investera i själva kärnan av en levande och livskraftig stad.
Vi ser många utmaningar när det kommer till att involvera barn i stadsutvecklingsprocesser. Ofta överlever inte deras inspel och deras tankar och idéer speglas inte i resultaten. Den som i slutändan ritar gatan har inte varit med och träffat barnen och fått en förstahandsupplevelse av deras behov och idéer. Barnperspektivet kommer bort i planprogrammens samråd, för att ingen hade resurser och tid till att involvera dem… Men vi i Gatulabba vill varna för fem olika fallgropar lite särskilt:
Den första fallgropen är att bestämma sig för att barninvolvering kan delegeras för att spara tid och pengar. Vi trycker på är att de vuxna som till sist kommer att rita gatan, parken, lekplatsen eller skolgården behöver vara aktivt delaktiga i involveringsprocessen. Vi har sett att denna uppgift ofta delegeras till lärare. Hur fantastiska våra lärare än, så är de inte utbildade arkitekter. Arkitekten behöver förstahandsupplevelse för att kunna läsa mellan raderna i det barnen faktiskt uttrycker, kunna bolla idéer fram och tillbaka och förvandla bra idéer till fantastiska koncept.
Nästa fråga som ofta dyker upp är var gränsen går mellan arkitektens eller designerns makt och barnens inflytande. Enligt vår erfarenhet blir barn inte besvikna när deras idéer tolkas om. När vi samskapar med dem, delar vi våra egna idéer samtidigt som de delar sina, och idéerna mixas ihop. Vi tror att denna sammansmältning är avgörande eftersom arkitekter och stadsplanerare behöver bidra med sin expertis, precis som barnen bidrar med sin, för att uppnå det bästa möjliga resultatet. Att samskapa med barn borde inte handla om att tysta sin egen kreativa röst, utan om att lyfta den.
När vi argumenterar för att involvera barn i medskapandet av rum, lekplatser, skolgårdar eller andra miljöer eller verksamheter, tar vi ofta utgångspunkt i barnkonventionen eftersom den har blivit lag och att det därför är barnens rättighet att bli hörda. Detta behöver vi förändra attityden kring. Inte för att det inte stämmer, utan för att effekten blir förminskande.
Med barnkonventionen som bärande motiv för att involvera barn låter det lite som att det är en uppgift vi pliktskyldigt behöver utföra. En uppgift vi egentligen inte vinner något på själva. Genom att se det som något vi gör för barnens skull, riskerar vi att missa potentialen i barnens kompetens. Att medskapa med barn är ett smart sätt att skapa mer framgångsrika urbana platser och utrymmen som fungerar för alla invånare och är en möjlighet att skapa en mer levande stad. Pliktskyldiga processer riskerar att leda till andefattiga resultat. Om vi som faktiskt arbetar med barns delaktighet inte poängterar värdet i deras medverkan, hur ska vi inspirera andra att se värdet i att spåna koncept tillsammans med dem?
Om vi istället för att se barninvolvering som en uppgift vi främst gör för att uppfylla barnkonventionen och börjar se det som ett smart verktyg för att skapa bättre städer tror vi att det skulle påverka de faktiska resultaten. Fokusera på värdena och hur du kan nå dem. Då tror vi att våra städer kan bli mer unika konstverk, med spridda leksignaler, tryggare gator och platsunika mötesplatser.
Den skendemokrati som uppstår när vuxna gör barn delaktiga utan att det egentligen finns möjlighet för barnen att påverka ett slutresultat, kallar vi dekorationsdemokrati. Unga vi träffar upplever ofta att de får delta i dekorationsdemokrati, vilket ger en känsla av meningslöshet och föder ett ointresse att delta i fler projekt. Före start av delaktighetsprojekt, rannsaka dig själv: vilka förutsättningar kommer barnen få att påverka på riktigt?
En annan sak är kommunikationsfällor. Det är lätt att tala ”ner” till barn, att använda en “barnspråkston”, att låta negativ och misstroende när man vill tydliggöra alla gränssättningar, samt att vara för instruktiv och få dem att känna att de måste komma med de “rätta” svaren. Det är en balansgång mellan att vara tydlig med designbriefen och dess gränser och att samtidigt inte snåla på att vara intuitiv, lekfull och flexibel. Om du misslyckas är det lätt att få barn som inte är engagerande eller som missförstår sin roll och vilka begränsningar den har. Läs mer om detta under dialogmetodik.
Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen godkänner du detta.